Graviditeten del 4

I vecka 38 la vi till hepatos på min meritlista: leversviktning som ger enorm klåda och kan vara skadligt för barnet vid förlossningen, så lite dyr medicin på det också.

I vecka 39 var alltså jag och Patrick ändå lagom trötta på sjukhus och ultraljud. Till och med jag började tycka att det var väldigt mycket, även om det var nog så lugnande för själen. Kroppen däremot tog stryk av de ständiga besöken upp på britsen - foglossning.

I vecka 39, 38+1, låg lilla sötnosens tillväxt på -26,1% + foglossning + ångest/depression + hepatos... Det kunde ha varit bättre med andra ord. Men den dagen, eller kvällen snarare, kom jag på att han inte rört sig som vanligt i magen och vi fick åka in och göra det vanliga - ctg och ul - som visade att det var bra med honom men att fostervattnet hade börjat försvinna så vi skulle komma tillbaka imorgon klockan tio på morgonen igen.

Den morgonen alltså haha, då var jag och Patrick irriterade och trötta på a l l t som hade med graviditeten att göra. Oj vad suriga vi var i bilen in, vi förstod inte varför vi skulle tillbaks knappt tolv timmar senare. Barnmorskan vi hade kvällen innan vinkade glatt från sin bil när vi bytte av henne från sitt nattskift. Vi blängde tillbaka och viftade lätt på armarna bara.

In, på med ctg och en trött Patrick i stolen bredvid. Efter knappt tio minuter kommer en barnmorska in och sätter sig bredvid mig och säger:
- Vi har pratat om dig nu på morgonen, eftersom du är en hjärtpatient hos oss och du har hepatos som inte kommer bli bättre förrän du fött tycker vi att det vore bäst att sätta igång förlossningen så fort som möjligt.

Jag förstod direkt men ändå inte tror jag. Blev så himla chockad, lättad, rädd... Kände mig så oförberedd på ett sätt. Min första tanke var att jag ville ringa mamma och nästa tanke var riktad till Patrick, typ "JAG SA JU ATT VI SKULLE STÄDA ORDENTLIGT HEMMA, PACKA BB-VÄSKAN, KÖPA DE DÄR SISTA SAKERNA" osv haha. Jag kan vara riktigt charmig...

Medan hon pratade på reste sig Patrick lite lagom chockad och sa högt och tydligt att han måste hem och hämta (den opackade...) bb-väskan. Jag skickade iväg honom och ringde mamma som fick berätta för familjen bara. Jag grät lite, men var väldigt glad och lugn ändå. Fick sitta i det där rummet ett par minuter och sen gå med en barnmorska till förlossningen.

Bjuder på sista magbilden jag tog också. Den är helt seriös.