Mitt lilla hjärtegryn

Isak har alltid varit en väldigt enkel bebis. Från dag ett har han sovit med ungefär tre timmars mellanrum i ungefär tolv timmar, han skriker inte utan en anledning - knappt av övertrötthet -, han har "bara" lidit av magont och är väldigt lätt att ta hand om i allmänhet. Han låter otroligt mycket, började jollra vid någon månad bara och är väldigt glad utav sig. Man kunde definitivt ha det värre!

Någonting jag alltid oroat mig över angående barn är att åka kommunalt med dem. Alltså, ja, på riktigt har detta varit ett bekymmer för mig. Framför allt som jag bor i världens otrevligaste och stressigaste stad. Stockholmarna är nog allt och lite till när det kommer till dina fördomar om oss; det ska gå snabbt, ingen barmhärtighet om du ramlar i vinter, definitivt ingen hjälp på buss eller dylikt om du har barnvagn, tar du tid på dig i kassan börjar alla skruva på sig inom tjugo sekunder och kollar efter en annan kö. Det är med andra ord världens ocharmigaste stad (under ytan, för den är v ä l d i g t vacker) att ha barnvagn i. Och ja, jag överdriver nog. Min syster i Milano säger att mammorna inte ens k a n ta sig fram för att det är så oanpassat för barnvagnar - läs: hade det varit män som var lediga med bebisar hade hela världen varit vagnanpassad.
     I alla fall, jag har lärt mig nu efter nästan fyra månader att åka kommunalt. Om man inte räknar med rusningstrafiken, de gamla bussarna, Roslagsbanan är jag rostig på fortfarande... Ja okej, jag lär mig fortfarande kanske men huvudsaken är väl att man försöker? Det jag skulle komma till är i all fall att Isak är väldigt enkel att åka med. Han trivs bättre i vagnen än med mig typ, han är van vid ljud och så vidare. Så den oron kunde jag snabbt släppa och istället ha ren ångest över själva resan i sig, skönt!

När det kommer till sömnen i allmänhet kunde det varit bättre. Isak har inga fasta rutiner angående sömnen - jag försöker, tro mig! - utan kan vara vaken i tre timmar eller en halvtimme innan han vill sova igen. Dessutom har han börjat med något så larvigt som att sova en halvtimme i taget bara. Jag vet, skitfjantigt. Vem blir pigg på det? Inte han i alla fall, men vad jag än gör så drar han inte ut på tupplurarna. Vare sig jag försöker få honom att somna om, vara vaken längre, lägger honom på sidan osv... Han vägrar. Och detta har han tramsat med i typ tre veckor, och det enda det här resulterar i är magsår vid resor i kommunaltrafiken och en ständigt trött bebis. Nu vaknar han här, en halvtimme på pricken var det...

Tycker nog han ärvt det söta

från mig!