Livet innan Isak

Fy Fan, kommer det någonsin sluta vara läskigt att åka kommunalt med barnvagn? Vet inte varför jag prompt ska ta tunnelbanan överallt, men det är Fan så läskigt att gå ute bland alla läskiga bilar och människor...
Note to self: för inte över din sociala fobi och ocd/add-personlighet till Isak.

Vi har precis spenderat natten hos P. Önskar att livet var lite annorlunda så Isak kunde träffa sin pappa varje dag, få saker gör honom så lycklig och tjoig som när han får träffa P. Hur gulligt som helst.
     Jag passade på att spela nyaste Assassins creed som jag inte hunnit till (bebisliv you know) medan de gosade ihjäl varandra haha. Känns tomt i hjärtat att lämna Xbox:et och spelet men jag har ju ändå inte tid liksom. Det är livet jag lämnade bakom mig när Isak kom, thug life. Aka spelnördlivet. Helt ärligt känns det tråkigt ibland, vissa saknar krogen och andra att spela 24/7. Men det är ingenting i jämförelse med vad jag får tillbaka.

Innan Isak kom gjorde jag verkligen inget annat, jag och P spelade hela dagarna. Varvade det med att gå på bio och handla godis på Statoil om nätterna. Vi hade ingen dygnsrytm och inga ansvar annat än jobb så klart. Jag har ju sömnproblem så jobb utan sömn var inga problem. Det var mysiga tider verkligen men jag kan på ett sätt knappt minnas hur tiden gick om dagarna. Med Isak är det fullt ös och det låter och det ska ammas och det ska lekas och gosas... Vilket underbart liv!

Mitt lilla hjärtegryn

Isak har alltid varit en väldigt enkel bebis. Från dag ett har han sovit med ungefär tre timmars mellanrum i ungefär tolv timmar, han skriker inte utan en anledning - knappt av övertrötthet -, han har "bara" lidit av magont och är väldigt lätt att ta hand om i allmänhet. Han låter otroligt mycket, började jollra vid någon månad bara och är väldigt glad utav sig. Man kunde definitivt ha det värre!

Någonting jag alltid oroat mig över angående barn är att åka kommunalt med dem. Alltså, ja, på riktigt har detta varit ett bekymmer för mig. Framför allt som jag bor i världens otrevligaste och stressigaste stad. Stockholmarna är nog allt och lite till när det kommer till dina fördomar om oss; det ska gå snabbt, ingen barmhärtighet om du ramlar i vinter, definitivt ingen hjälp på buss eller dylikt om du har barnvagn, tar du tid på dig i kassan börjar alla skruva på sig inom tjugo sekunder och kollar efter en annan kö. Det är med andra ord världens ocharmigaste stad (under ytan, för den är v ä l d i g t vacker) att ha barnvagn i. Och ja, jag överdriver nog. Min syster i Milano säger att mammorna inte ens k a n ta sig fram för att det är så oanpassat för barnvagnar - läs: hade det varit män som var lediga med bebisar hade hela världen varit vagnanpassad.
     I alla fall, jag har lärt mig nu efter nästan fyra månader att åka kommunalt. Om man inte räknar med rusningstrafiken, de gamla bussarna, Roslagsbanan är jag rostig på fortfarande... Ja okej, jag lär mig fortfarande kanske men huvudsaken är väl att man försöker? Det jag skulle komma till är i all fall att Isak är väldigt enkel att åka med. Han trivs bättre i vagnen än med mig typ, han är van vid ljud och så vidare. Så den oron kunde jag snabbt släppa och istället ha ren ångest över själva resan i sig, skönt!

När det kommer till sömnen i allmänhet kunde det varit bättre. Isak har inga fasta rutiner angående sömnen - jag försöker, tro mig! - utan kan vara vaken i tre timmar eller en halvtimme innan han vill sova igen. Dessutom har han börjat med något så larvigt som att sova en halvtimme i taget bara. Jag vet, skitfjantigt. Vem blir pigg på det? Inte han i alla fall, men vad jag än gör så drar han inte ut på tupplurarna. Vare sig jag försöker få honom att somna om, vara vaken längre, lägger honom på sidan osv... Han vägrar. Och detta har han tramsat med i typ tre veckor, och det enda det här resulterar i är magsår vid resor i kommunaltrafiken och en ständigt trött bebis. Nu vaknar han här, en halvtimme på pricken var det...

Tycker nog han ärvt det söta

från mig!