Provocerad... Förlåt

Jag undrar uppriktigt om det finns någon logik i att inte ge sin bebis fri tillgång till mat. Förlåt, men hur Fan tänker man då? Tre timmar mellan måltiderna - v a r f ö r? Det är ju livsviktigt de första månaderna med trygghet och närhet och de går snabbt förbi och är över så varför hellre ha en ledsen och hungrig bebis för... Egentid?... Än att amma mycket eller mata ofta? Varför skaffar man barn om man inte kan ge barnet det hen vill ha för att man tycker att det är jobbigt?
     Jag a v s k y d d e att amma så ofta, mycket och länge som man gör de första två, tre månaderna, men det var ju det Isak behövde. Han är det viktigaste jag har och jag skulle aldrig princip-sätta en tidsgräns för honom. Min syster fick nyss sin fyra och han har snuttat i ungefär en timme åt gången och vägrat napp sen dag ett så jag vet att det är fullt möjligt att ge sitt barn det enda hen vill och fortfarande ha flera barn.
     Jag vet att det är fruktansvärt bitchigt av mig men jag kan inte förstå varför man skulle envisas med x antal timmar mellan gångerna även om bebisen vill ha n u.

Mat

Ligger bredvid min lilla kille och längtar till på måndag, då ska jag nämligen iväg till Ikea och handla en barnstol till Isak och börja med mat. Känns skumt att gå från en dag till en annan med helamningen men det ska bli riktigt roligt! Isak väger ju över sju kilo och är knappt fem månader så för det första är det ett för mig jobbigt tecken på hur tung amningen kommer att fortsätta vara, men även att Isak kanske är en väldigt matglad bebis. Vem vet!
     Vi hade problem med amningen och ersättningen i början, ett var något jag glömt att nämna här - nämligen att ersättningen gav Isak en jäkla magknip! Jag hoppas att det inte blir likadant nu med mat när det vore så skönt att trappa ner och sluta med amningen snart. Min barnmorska på bvc sa att gröt är en bra början men syrran med fyra barn sa morötter och andra rotfrukter har jag för mig så jag ska höra lite med henne igen innan jag börjar.

Annars då, Isak rullar för fullt från mage till rygg men inte tvärtom. Han är väldigt stabil i rygg och nacke och sitter helst hela tiden om han fick välja. Han skrattar, ler, pratar, tjuter och är verkligen m e d nu. Så otroligt mysigt att man får en sån kontakt! Ah, min lilla bebis... Juste, fötterna åker in i munnen och han känner igen folk ordentligt nu. Gullungen.

Första julen

Då var den avklarad. Det var en påtaglig skillnad vill jag nog påstå. Jag har en stor släkt på pappas sida, vi var nästan trettio personer där på juldagen, och jag har så många fina kusiner. Vi sitter fortfarande vid barnbordet och larvar oss. I år däremot fick jag inte plats där och bara det var jobbigt nog (haha), men att sen ha en knappt femmånaders som precis blir trött och vill sova förenklar ju ingenting. Han fick ligga i insatsen bredvid mig medan jag åt och jag fick låtsas som att jag inte var en millimeter ifrån att ta honom och springa långt där ifrån. Det är jobbigt att vara runt så många andra föräldrar på en gång, tycker jag. Men vi hade väldigt roligt ändå, jag och Isak, han var så glad och trött när vi åkte hem och jag är nöjd och lättad över hur bra han hanterade så många människor på en och samma plats.
     Julafton var lugnare, vi var väl tolv personer hos min moster. P var med för att kolla på Kalle för första gången med sin son och det kändes väldigt bra.
     Jag fick faktiskt en Baby Björn-bärsele av mina föräldrar och den är så himla smidig och snygg. Mycket kommer bli enklare när man är själv så mycket.

Min son

Jag vet redan nu hur jävla fin Isak kommer att bli. Jag kommer lägga så mycket energi som behövs på att göra honom till en fin feminist.

En man som respekterar kvinnor, ser upp till kvinnor som står över honom, som försvarar kvinnor som blir påhoppade, som behandlar alla kvinnor precis som han behandlar män.

Han kommer aldrig vara sexistisk eller tro att hans "komplimanger" är viktiga för, för honom, helt okända tjejer.

Han kommer veta att ingen människa (tjej) b e h ö v e r hans bekräftelse, han kommer inte spy ut skällsord mot någon som gjort en abort eller legat med "för många".

Det är så jävla viktigt med feminism och om Du inte tror det betyder det att du inte förstår eller vet bättre.

Vi är så utvecklade i Sverige men ändå inte, och då ska ni se resten av världen...

Min son ska vilja vara en del av det samhället som vill göra alla jämställda oavsett kön, hudfärg, religion, sexpartners, utbildning eller annat som ingen har något att göra med.

Min fina son, du behöver aldrig bevisa något för mig men jag kräver att du ska bli en fin medmänniska som använder allt du lär dig och kan för goda saker.

Isak, du får aldrig backa undan från begreppen feminist och jämställdhet. Det är den handlingen som gör att vi rör oss så långsamt framåt, och vi har inte råd att knuffas tillbaka mer.

Trött

Japp, helt slut är jag och ändå kan man inte låta bli mobilen... Borde verkligen försöka sluta med den så mycket som möjligt, kan ju inte vara sunt varken med beroendet eller strålningen som det knappt finns forskning på...

Jaja, tröttheten jag känner är inte likande något jag känt tidigare men ändå är jag så... Full av liv. Visserligen är Isak hur enkel som helst och knappt fem månader men att ta hand om honom är underbart. Man får energi på ett sätt medan man förlorar den och det liksom, mer än jämnar ut sig i ren kärlek för honom. Tänk vad mycket man kan älska...

Amning

När Isak föddes vägde han så lite att vi på en gång fick ge ersättning var tredje timme, vilket i sin tur drabbade amningen. Första veckan var jättejobbig på grund av det; ingen fick någon sömn, Isak åt inte mer än det han hade i koppen och jag var helt förbi av trötthet. Jag bestämde efter någon vecka att vi s k i t e r i ersättningen. Dock hade amningen tagit mycket stryk av koppen så vi köpte en amningsnapp som Isak tyckte gjorde allting mycket enklare. Tyvärr svalde han väldigt mycket luft med den vilket resulterade i magknip, så efter ytterligare ett par veckor fick jag kasta även den idén i soporna.
     Amning gör väldigt ont i början, den hjälper livmodern att dra ihop sig och det känns som väldigt stark mensvärk, men framför allt gör det självklart ont på brösten! Så att "börja om" igen (nappen tog bort smärtan nästan helt) var lagom frustrerande. Jag tror att det tog alltså upp till två månader från födseln att lära mig och Isak hur vi skulle amma, det är så mycket mer än man tror kring amning!

I och med att det var så stressigt kring amningen fick jag ren ångest den första månaden varje gång det skulle göras. Jag satt flera gånger om dagen och bara grät vid amningen, och jag kunde bli helt apatisk när Isak grät. Helt avtrubbad bara för att jag fick sådan ångest av att veta att det var dags igen, men eftersom jag tyckte ersättningen var så krånglig och jag visste att jag skulle bli själv med allt jobb tänkte jag att det trots allt var enklare att göra det så smidigt som möjligt för mig. För är det en sak amning är så är det smidigt.
     När amningen väl satt var det helt okej, smidigt ja men väldigt långtråkigt och framför allt tjatigt hehe. Man känner sig fruktansvärt osexig och det är svårt i början att (våga) ta sig hemifrån. Men ja, i ett par veckor var den underbar. Nu för tiden är jag så less och trött på amning, att vara den enda som kan göra det och att inte ens kunna ha sina vanliga kläder. Jag l ä n g t a r tills Isak äter vanlig mat så jag slipper detta elände haha.

Inte så lilla gubben

Min lilla bebis är inte så liten längre... Knappt 2,3 kilo vägde han när han föddes och förra veckan på bvc vägde han 6,8... Vet inte om det är normalt haha, men jag vet åtminstone att amningen fungerar utmärkt.

Blablabla

Oj, vilket glapp det blev. Det har inte hänt något särskilt de här dagarna (veckorna?) utan jag orkar bara inte skriva på kvällen längre utan sommar som en stock. Det är jobbigt att vara ensam så här mycket och jag har känt på sistone att det blir nog inga fler barn. Helt ärligt är det för mycket ångest för mig, jag tänker lägga all min kraft och energi på min älskade son och göra honom lycklig. Jag tror inte jag kommer ångra det beslutet. Eller, beslut och beslut... Den väldigt tunga och envisa tanken i mitt huvud.
     Hur som helst, blir det inga fler barn är jag ändå lyckligast i världen och har världens finaste son. Så det är ju tur för mig. Isak har upptäckt fötterna p å r i k t i g t nu och det är så roligt att se. Han har även börjat testa ljud igen efter en ganska tyst period, och jag fattar inte hur tyst det måste ha varit hemma innan han kom!

Nu har vi förresten lyckats skapa ordentliga rutiner, jag och Isak. Vi somnar vid tio ungefär och vaknar mellan åtta och nio (han ammar två, tre gånger under natten) och då är vi vakna någon timme innan vi tar en till tupplur på en halvtimme/timme. Sen är dagen som den är, Isak sover sina halvtimmar här och där och vi leker där emellan. Känns skönt det i alla fall.

Fredagsmys

Känns som att det varit en lång dag. Vi vaknade vid åtta och jag kunde ta en dusch medan Isak var nöjd i vagnen. Sen kom min syster över och lekte med oss (hon är 26) och vi åkte och handlade. 

     Nu på kvällen har det varit fredagsmys, vi har legat i sängen alla tre och gosat och lekt. Nu är det sovdags för mig och Isak känner jag. Han verkar ha andra planer men jag brukar vinna den här striden...

Knäpp bebis

Alltså hur sött som helst! Benet rakt upp men totalt avslappnad. Väldigt knubbig också för den delen. Sötnos.

Skratt

Det är så himla härligt att höra sin bebis skratta! Första gången var för en vecka sen när Patrick borrade in huvudet i magen på Isak. Då hann han skratta länge innan jag kopplade vad som lät, men jag hann filma massor. Efter det har vi bara lyckats få honom att skratta lite grann, mormor lyckades såklart den sekunden jag satte mig på toaletten haha.
     Väldigt glad är han ändå, min lilla son. Man kan alltid locka fram ett leende och buset i ögonen är alltid där - glimten, snarare. Hoppas på en liten kille med humor!

Annars har vi varit med syrrorna och kusinerna idag igen. Väldigt mysigt och roligt hade vi det. Som vanligt :)

Isaks familj

Visserligen bor min lillasyster i Milano för att studera, men jag har ju två systrar kvar i Sverige. Och de är underbara - alla tre.

Min systers äldsta lilla kille fyllde sex förra veckan och idag åkte vi dit och firade lite smått. (Det får bli när det passar.) Det var i alla fall så roligt, hon fick även sitt fjärde barn den sista augusti i år och det är l y x att min son har fyra kusiner varav den ena är född i samma månad och år som honom!

Även om jag träffar min familj varje dag är det lika roligt varje gång. Mina systrar är ett år yngre och fem och sex år äldre än jag så vi har mycket gemensamt och alltid roligt att prata om. Nu vill vi ha hem minsta bara (till jul) så blir livet lite bättre. Hon är även Isaks gudmor.

Isak älskar andra barn och sina kusiner men han blir väldigt trött av att träffa dem. Första/ensambarn brukar inte direkt vara vana vid mycket liv och ljud omkring dem, hehe. Men det gick bra, han vänjer sig mer och mer med ljud och sover faktiskt bra trots att det låter. Men det var väldigt snällt av min syster att låna ut sin bärsjal till mig, det förenklar det mesta. Exempelvis ljud omkring en trött bebis som vägrar somna...

Idag

Idag promenerade vi som vanligt igen. Jag köpte en sån där fleece-krage till Isak eftersom vi inte införskaffat en ordentlig overall än till honom. Men än så länge duger vanliga kläder, tunn fleece-overall, åkpåse på fårskinnet och så mössa. Men det räcker ju inte långt när det blir kallare än tre minus...

Annars då... Han är söt som vanligt, jag är trött som vanligt. Jag duschade i morse medan han kollade på tvättmaskinen. Väldigt tålmodig. Eller lättroad, om man vill kalla det så.

Usch vilket tråkigt inlägg...

Söndag

Isak bestämde sig för att vakna halv nio idag. Silly me som trodde att han tänkte sova länge när han somnat sent. Eftersom jag själv somnade vid tre hade jag ju inte klagat, men ja... Han har bevisat hur pigg han är med en tupplur redan och snart är det dags igen. På en halvtimme så klart.

Annars har vi absolut inga planer idag. Orkar inte ens tänka på en promenad men jag borde verkligen, med tanke på det fina vädret. Det dåliga samvetet som förälder börjar tidigt...

Dagens första tupplur...

Sömn och vardag

Ligger bredvid mitt lilla hjärtegryn som lyckats skapa egna rutiner kring sin sömn. Halv tolv duger för honom att somna tydligen. Allt innan dess är bara tupplurar.

Med tanke på mina egna sömnvanor ska jag erkänna att det har varit svårt att ge Isak en bra dygnsrytm. Faktiskt... Jag vet liksom inte hur jag ska göra eftersom min vardag ser väldigt annorlunda ut och inte består av 8 till 5-arbete, jag sover dåligt och så vidare. Men jag försöker verkligen, det gör jag.

Idag har vi varit i Täby centrum och träffat min fina vän Bella. Hon förtjänar ett inlägg i sig... Vi åt lunch och tittade på saker till Isak.
     På caféet dock, där hände något jag aldrig varit med om. Isak vaknade skrikandes (ganska nytt beteende) men han var liksom otröstlig. Han var lugn i några sekunder innan han skrek och grät högt igen. Väldigt blek och trött var han. Kanske det var en mardröm, jag vet verkligen inte. Väldigt jobbigt att se. Men han har varit knäpp de senaste dagarna, väldigt trött och klängig. Hmm...

5 saker om mig

- jag har en allvarlig fobi för ballonger. Tar omvägar omkring dem och går inte in i rum eller affärer som har några (uppblåsta)
- jag är en riktig nörd och älskar att spela datorspel. Jag började spela (Tomb raider) när jag var 7
- jag har så länge jag kan minnas haft problem med sömnen. Ibland somnar jag inte alls och jag har jobbat 14-timmarspass utan sömn.
- jag är s j ä l v k l a r t djurgårdare. Min son är också det.
- jag började blogga för att jag önskar att någon var intresserad

Mitt lilla hjärtegryn

Isak har alltid varit en väldigt enkel bebis. Från dag ett har han sovit med ungefär tre timmars mellanrum i ungefär tolv timmar, han skriker inte utan en anledning - knappt av övertrötthet -, han har "bara" lidit av magont och är väldigt lätt att ta hand om i allmänhet. Han låter otroligt mycket, började jollra vid någon månad bara och är väldigt glad utav sig. Man kunde definitivt ha det värre!

Någonting jag alltid oroat mig över angående barn är att åka kommunalt med dem. Alltså, ja, på riktigt har detta varit ett bekymmer för mig. Framför allt som jag bor i världens otrevligaste och stressigaste stad. Stockholmarna är nog allt och lite till när det kommer till dina fördomar om oss; det ska gå snabbt, ingen barmhärtighet om du ramlar i vinter, definitivt ingen hjälp på buss eller dylikt om du har barnvagn, tar du tid på dig i kassan börjar alla skruva på sig inom tjugo sekunder och kollar efter en annan kö. Det är med andra ord världens ocharmigaste stad (under ytan, för den är v ä l d i g t vacker) att ha barnvagn i. Och ja, jag överdriver nog. Min syster i Milano säger att mammorna inte ens k a n ta sig fram för att det är så oanpassat för barnvagnar - läs: hade det varit män som var lediga med bebisar hade hela världen varit vagnanpassad.
     I alla fall, jag har lärt mig nu efter nästan fyra månader att åka kommunalt. Om man inte räknar med rusningstrafiken, de gamla bussarna, Roslagsbanan är jag rostig på fortfarande... Ja okej, jag lär mig fortfarande kanske men huvudsaken är väl att man försöker? Det jag skulle komma till är i all fall att Isak är väldigt enkel att åka med. Han trivs bättre i vagnen än med mig typ, han är van vid ljud och så vidare. Så den oron kunde jag snabbt släppa och istället ha ren ångest över själva resan i sig, skönt!

När det kommer till sömnen i allmänhet kunde det varit bättre. Isak har inga fasta rutiner angående sömnen - jag försöker, tro mig! - utan kan vara vaken i tre timmar eller en halvtimme innan han vill sova igen. Dessutom har han börjat med något så larvigt som att sova en halvtimme i taget bara. Jag vet, skitfjantigt. Vem blir pigg på det? Inte han i alla fall, men vad jag än gör så drar han inte ut på tupplurarna. Vare sig jag försöker få honom att somna om, vara vaken längre, lägger honom på sidan osv... Han vägrar. Och detta har han tramsat med i typ tre veckor, och det enda det här resulterar i är magsår vid resor i kommunaltrafiken och en ständigt trött bebis. Nu vaknar han här, en halvtimme på pricken var det...

Tycker nog han ärvt det söta

från mig!

Bb och första tiden

Tiden på bb var extremt jobbig. Både jag och Patrick var lagom chockade så när vi lämnades där någon timme eller två efter förlossningen visste vi inte vad vi skulle göra med Isak. Vi hade dock ett enormt rum med vacker utsikt mot Stockholm och vädret var fantastiskt... Om man vill se på det så.

Ganska omgående fick vi veta att Isak skulle få ersättning var tredje timme via kopp för att han var så liten. Det var väldigt jobbigt eftersom amningen kommit igång redan, för Isak blev väldigt förvirrad av växlingen mellan bröst och kopp. Koppen gav ju mat direkt så han började krångla med amningen bara efter ett par gånger med koppen.

Första natten var hemsk. Jag hade så ont överallt och jag vågade inte göra någonting med Isak så jag la honom längs grinden på den smala sjukhussängen, ordentligt inlindad och inmysad medan jag låg så långt bort jag kunde. Jag kunde inte sova alls och någons bebis skrek konstant, larmet hördes in i rummet, det var så jävla varmt, jag var så öm och rädd och... Ängslig verkligen. Allt var bara suddigt.

Vi var kvar till onsdagen. Då hade jag hunnit få sår av amningen som knappt var befintlig, ordentligt med info angående ersättningen, badundervisning... Juste! Vi klippte tungbandet på min lilla älskling också! Han sov och jag grät... Vad mer... Säkert massor men jag märker att jag glömt mycket redan.

Att få åka hem var underbart på ett sätt men väl där fortsatte problemet med koppen vs bröstet. Vi fick väcka stackaren var tredje timme och tvinga i honom mat han inte ville ha och ingen sov och ingen var glad. Amningen var åt helvete och ja... Jag minns helt ärligt inte mycket mer än att jag bestämde att vi skulle skita i koppen och ge oss Fan på amningen så att vi kunde få sova och så att Isak fick säga till istället. Vi lät det dock aldrig gå mer än fyra timmar emellan måltiderna.

Amningen gick väl sådär, tills vi läste om amningsnappen. Perfekt var den tills vi märkte att Isak svalde m a s s o r med luft med den. Så jag fick börja om igen med amningen och vid ungefär en månad satt den. Nu för tiden gör jag det bokstavligt talat i sömnen.

Efter kanske tre, fyra veckor började jag känna ren kärlek för min son. Tyvärr gick det inte fortare och det gör ont i mig av att minnas det, även om det känns som hundra år sedan...
     Idag är han självklart det viktigaste jag har, min största kärlek, mitt liv - mitt lilla hjärtegryn. Medan han ligger här och sover mot mig känner jag lyckan och meningen med livet. Min Isak.

Förlossningen

Ååååh, förlossningen... Den var enklare än graviditeten. Den gick så bra att jag är livrädd för att göra det igen. If that makes sense...

Jag skulle ju bli igångsatt helt från start så det var ingen brådska med att ge mig ett eget rum. Helt ärligt gjorde det mig ingenting faktiskt. Jag blev inskriven 10.29 lördagen den 3e August i vecka 38+2 och strax innan tolv fick jag den första tabletten av högst åtta.

Cytotec. Såhär i efterhand förstår jag den hysteriska tjejen i sängen bredvid mig som ville skrämma upp mig med all fakta hon och hennes kille minsann hade om den här tabletten. Cytotec... Tur hade jag!

    Där och då, i alla fall, rann det bara av mig för jag var lugn för första gången på nästan nio månader. Jag var ju på sjukhuset, nu behövde jag ju inte oroa mig längre. Jag var på gott humör, minglade med barnmorskorna och andra mammor som var inlagda av olika anledningar, årets varmaste och finaste dag... Jag var lugn och nöjd helt enkelt!

Som jag tidigare skrivit skulle jag få en tidig epidural, redan vid halv tre sattes den fast det inte hade hänt något spännande. Hade starkare sammandragningar men de hade jag haft sen vecka 23 ungefär. Så epiduralen sattes i lugn och ro, Patrick var tillbaka då så klart också. Vi hade med oss en dator som vi kollade Viaplay på tills vi fick ett eget rum vid sextiden ungefär. Rummet var fint och stort med en fin och bekväm fåtölj för Patrick.

Jag kommer ihåg att första riktiga värken kom vid åtta, medan jag pratade i telefon med min lillasyster. Varken rejäl eller smärtsam men de hade definitivt ändrat karaktär.

Haha okej, HÄR är sista magbilden...

Vid halv elva kom värkarna ganska regelbundet så jag larmade för att fråga hur tidigt en "tidig" epidural var. Det var viktigt för mig, eftersom det var viktigt för mitt hjärta, så klart, men barnmorskan påpekade att jag var långt ifrån förlossningen och att det minsann fanns de kvinnor med värre smärta när de kom in. Jag blev faktiskt väldigt irriterad på hela situationen för att, för det första vet hon inte hur ont jag har. Och för det andra sa jag inte ens att jag ville ha den på grund av smärtan utan för att mitt hjärta skulle kunna jobba så lugnt som möjligt så länge som möjligt. Hon lämnade rummet lagom surig för att fråga överläkaren om råd och kom tillbaka med ett stort leende och meddelade att narkosen var på väg. Och Gud, vad lik Meryl Streep jag var också!... Hon fick nog en rejäl avhyvling eller så sa läkaren bara att ge mig det jag ville så de kunde få lugn och ro hehe.
     Jag fick den första riktiga dosen av epiduralen vid tolv och den var ju skön kan jag lätt konstatera. Inte alls nödvändig egentligen, men lugnande för mig som visste att då var den ju faktiskt given t i d i g t.

Vid två fick jag nästa dos och en gyn-undersökning. Den visade att jag var 0,5 centimeter öppen... Vilken buzz killer. In med en ballong för att öppna upp mig och sen gå och lägga mig igen. Barnmorskan väckte mig vid fyra för att få mig på toaletten där ballongen också ploppade ur, detta betydde att jag var fyra centimeter öppen. Vid det här laget hade värkarna ökat rejält och jag fick en till dos för att somna om.

Nästa gång jag vaknade var vid sju av kraftiga värkar. Jag var fortfarande bara fyra centimeter öppen men jag kräktes av en värk. Beställde in lite vaniljyoghurt till frukost medan jag fick hjälp på toan. Frukosten kräktes jag upp och blev då introducerad för lustgasen. Jag väckte Patrick som fick stå och massera mig länge medan jag vandrade runt och gnällde över att lustgasen inte fungerade alls. Patrick larmade för att fråga om man kunde höja dosen, för den var tydligen bara inställd på 20 procent gas och 80 procent luft. Inte konstigt att jag inte kände av den med andra ord. Den här barnmorskan var ännu charmigare än den förra och frågade spydigt "hade inte du epidural?". Gasen dubblades i alla fall men då mådde jag bara illa och blev yr så jag sket i den och använde gåbordet ett bra tag med hjälp av Patrick.

Halv nio var värkarna så kraftiga och täta (vi var ju vana vid ctg-apparaten så Patrick läste enkelt av den trodde vi) att jag sa att han borde passa på att gå på toaletten, men då fick han larma så jag slapp vara själv. In kommer världens snällaste barnmorska som snabbt kollar styrkan på värkarna innan hon artigt säger:
- Okej, jamen om du lägger dig på sängen då och så när du känner att du måste trycka på - tryck på! Jag minns hur irriterad jag blev för jag hade kämpat med att stå upp så länge att jag inte ville krångla mig tillbaka till sängen, men det gjorde jag ju så klart. Min nästa tanke var "jag kan ju inte trycka på, jag är ju bara fyra centimeter öppen?!" men ja det gjorde jag ju också så klart hehe.
     Det tog ett par krystningar innan jag kopplade att jag faktiskt k r y s t a d e. Jag fick panik mitt i allt och frågade hysteriskt vart Patrick var. Hon svarade att han kommer snart, men då blev jag irriterad i g e n för det kunde ju inte hon veta! Han kunde lika väl sitta på toan och ta sig en lång vilopaus eller ringa någon haha.
     Strax efteråt bara kommer Patrick in medan jag står lutad mot huvudändan av sängen och krystar för fullt. Det måste ha varit en syn det... Han sprang fram och ställde sig vid mig och där fick han stå haha.
     Mitt i allt påpekade jag hur rädd jag var för sugklocka men jag kommer ihåg att hon sa att det kommer inte behövas för han var så långt nere redan. Sen kommer jag ihåg att de tjatade om ifall Patrick ville komma ner och kolla eller om jag ville känna huvudet - vilket jag gjorde lite halvt förvirrat, halvt utmattat. Kommer aldrig glömma den känslan; kladdigt, mjukt, varmt, lite hår (på huvudet hahaha).
     Tack vare att han redan låg så långt ner gick allting riktigt fort, jag började krysta kvart i nio och elva minuter över föddes Isak. Han skrek direkt så jag kommer ihåg hur jag rullade över på rygg (från vänster sida) och bara andades ut. Nästa känsla var inte så trevlig för navelsträngen var så kort att det verkligen kändes när de försökte få upp honom på mitt bröst. Men han fick alltså ligga långt ner på magen tills de klippte den.

Av någon anledning vart jag riktigt chockad över känslan av Isak. Jag blev förvånad över hur varm och blöt han var, han slutade skrika snabbt och verkligen sökte sig till... Maten. Och nu när jag skriver om det kommer jag ihåg att jag inte hade det minsta ont vid det här laget. Så jävla coolt att kroppen bara glömmer! Däremot skulle de sy och det kändes ju, det sved och stack och drog men det gick rätt så fort tror jag. Sen vägde och mätte de min lilla bebis, 2285 gram och 45 centimeter. Lilla älsklingen... Jag fick tillbaka honom så han kunde äta lite mer men jag ville verkligen att Patrick skulle hålla honom. Det kändes viktigt för mig att han skulle bära honom så fort som möjligt så han kunde få någon "kontakt" med Isak. Det låter alldeles knäppt nu, men då kändes det väldigt viktigt.

Jag gick på toaletten så fort jag kunde, det gjorde så ont överallt och tryckte neråt och sved... Alltså fy fan för toabesök efter förlossning. Det kom ut en hel del tyckte jag men de tappade mig ändå på ett par hundra milliliter. Jag kunde stå väldigt snabbt själv och var väldigt väldigt förlamad av adrenalin.
     Sen kom f r u k o s t e n... Det godaste jag någonsin ätit.

Vi var kvar bara någon timme eller två tror jag innan vi fick komma upp till BB. I den där jäkla rullstolen... Herregud så larvigt det kändes men det var nog nödvändigt.

Att föda Isak var verkligen det häftigaste jag gjort, vilken jävla upplevelse! Kroppen är så himla mäktig verkligen och jag längtar lite smått efter att få göra det igen, även om jag nu bara vill fokusera på Isak. Mitt älskade hjärta.

Det tog ett tag för mig att känna ren kärlek för honom om jag ska vara ärlig. Tills han inte längre var bara ett "jobb", utan tills man verkligen älskade honom. Tiden på BB var jobbig, psykiskt och fysiskt. Vi fick baby blues både jag och Patrick när vi kom på att våra liv verkligen var förändrade. Det kom som en chock faktiskt första eller andra kvällen. Jag får ångest när jag tänker på det för det är så självklart idag, jag önskar att man kunde göra om den första tiden men ja. Det är som det är, jag har a l l t i d gjort allt för Isak och jag kommer alltid göra det. Den första tiden är passerad för längesen och nu kan jag inte göra något åt det. Men jag önskar att jag kunde det... Mitt hjärta...

Första bilden på honom, förutom när han är

blåvit och kladdig men ni

slipper se dem.

Så jääävla liten! Kolla huvudet i jämförelse med min arm!

Graviditeten del 4

I vecka 38 la vi till hepatos på min meritlista: leversviktning som ger enorm klåda och kan vara skadligt för barnet vid förlossningen, så lite dyr medicin på det också.

I vecka 39 var alltså jag och Patrick ändå lagom trötta på sjukhus och ultraljud. Till och med jag började tycka att det var väldigt mycket, även om det var nog så lugnande för själen. Kroppen däremot tog stryk av de ständiga besöken upp på britsen - foglossning.

I vecka 39, 38+1, låg lilla sötnosens tillväxt på -26,1% + foglossning + ångest/depression + hepatos... Det kunde ha varit bättre med andra ord. Men den dagen, eller kvällen snarare, kom jag på att han inte rört sig som vanligt i magen och vi fick åka in och göra det vanliga - ctg och ul - som visade att det var bra med honom men att fostervattnet hade börjat försvinna så vi skulle komma tillbaka imorgon klockan tio på morgonen igen.

Den morgonen alltså haha, då var jag och Patrick irriterade och trötta på a l l t som hade med graviditeten att göra. Oj vad suriga vi var i bilen in, vi förstod inte varför vi skulle tillbaks knappt tolv timmar senare. Barnmorskan vi hade kvällen innan vinkade glatt från sin bil när vi bytte av henne från sitt nattskift. Vi blängde tillbaka och viftade lätt på armarna bara.

In, på med ctg och en trött Patrick i stolen bredvid. Efter knappt tio minuter kommer en barnmorska in och sätter sig bredvid mig och säger:
- Vi har pratat om dig nu på morgonen, eftersom du är en hjärtpatient hos oss och du har hepatos som inte kommer bli bättre förrän du fött tycker vi att det vore bäst att sätta igång förlossningen så fort som möjligt.

Jag förstod direkt men ändå inte tror jag. Blev så himla chockad, lättad, rädd... Kände mig så oförberedd på ett sätt. Min första tanke var att jag ville ringa mamma och nästa tanke var riktad till Patrick, typ "JAG SA JU ATT VI SKULLE STÄDA ORDENTLIGT HEMMA, PACKA BB-VÄSKAN, KÖPA DE DÄR SISTA SAKERNA" osv haha. Jag kan vara riktigt charmig...

Medan hon pratade på reste sig Patrick lite lagom chockad och sa högt och tydligt att han måste hem och hämta (den opackade...) bb-väskan. Jag skickade iväg honom och ringde mamma som fick berätta för familjen bara. Jag grät lite, men var väldigt glad och lugn ändå. Fick sitta i det där rummet ett par minuter och sen gå med en barnmorska till förlossningen.

Bjuder på sista magbilden jag tog också. Den är helt seriös. 

Graviditeten del 3

Jag föddes med ett hjärtfel. Eller två. Aortaförträngning och klaffel som jag opererats för i två omgångar plus ett par andra ingrepp. Detta är inget jag lider av idag, mer än ärren, men jag har gått på årliga kontroller av mitt hjärta i hela mitt liv. Så när det nu var dags för en graviditet var det väldigt viktigt att kolla mig extra noga samt prata om hur en förlossning kan påverka mitt hjärta. Så vecka 25 var det dags för ultraljud igen - ett på mitt hjärta och ett på min lilla bebis hjärta.

Jag är väldigt tacksam för att jag blivit så bra bemött på Karolinska för det här, eftersom mitt eget hjärtfel kunde ha upptäckts vid ett sådant här ultraljud och besparat mina föräldrar ångest två minuter efter att jag föddes fram till en friskförklaring - tre år senare.

Ultraljudet visade i alla fall att min son hade ett helt friskt hjärta, men vi skulle ändå kolla det igen i vecka 32 samt att jag skulle få en t i d i g epidural för att minska påfrestningarna för hjärtat under förlossningen.

"De flesta kvinnor mår väldigt bra i den här delen av graviditeten" står det överallt från vecka 20 och framåt typ. Detta gäller ju inte de som får foglossning i vecka 24 och har ett väldigt tungt jobb fysiskt. I vecka 29 blev jag 100% sjukskriven, så jag hade mycket tid över för ångest nu.

I vecka 32 var det alltså tillväxtultraljud och en extra koll på hans hjärta. Hjärtat var fint men hans tillväxt var på -16% så från och med nu var det varannan vecka tul som gällde. Hos barnmorskan visade det sig kort därefter att mitt sf-mått stannat av på 29 sen vecka 29 så jag välkomnade en enorm dos extra ångest.

Jag blev bara mer och mer ett deprimerat kontroll-freak och ångesten är något jag förträngt mer än att jag vet att den fanns. Jag hade ångest över att jag inte kunde påverka någonting i magen. Över att vad som helst kunde hända utan att jag kunde göra något. Trots att det var barnmorskan ena veckan och ultraljud andra från och med vecka 32 var det inte tillräckligt för att lugna mig. Medan jag skriver känner jag verkligen 'aldrig igen'...

Graviditeten del 2

Våra familjer var faktiskt väldigt glada över graviditeten, jag vet inte varför men det förvånade mig. Mina systrar blev så glada också, min äldsta syster hade tre barn redan och (som jag har märkt att man blir när man själv har barn) blev överlycklig.

Som mycket annat dock, kantades min graviditet av ångest deluxe och jag vågade inte berätta för fler. Min mamma fick tillåtelse att försiktigt berätta efter inskrivningen för släktingar minns jag, men sen ville jag vänta tills rutinultraljudet.

Tiden fram till ultraljudet var en evighet och jag fortsatte må illa och kräkas. I vecka 15 hade jag gått ner nästan fem kilo och jag fick inte ens behålla vatten, så jag vart inlagd på Danderyd med dropp. Fick med mig ett par mediciner som lindrade illamåendet ordentligt fram till att det försvann helt i vecka 22. Jag mådde så otroligt dåligt under den här tiden att min chef hade ett privat samtal med mig om mitt liv. Hon trodde typ att hela min familj fått cancer igår så hon var väldigt lättad när jag "bara" var gravid.

Den artonde mars var det ä n t l i g e n dags för ultraljud. Jag minns att jag redan fått en liten bula på magen och jag skämdes för att det var så tidigt i graviditeten... Allting såg jättebra ut, det låg - mot allas förväntan - en liten kille där inne som var frisk och ivrig. Inga tårar här inte, men jäkligt coolt var det. Sprang runt som en annan idiot och visade bilder för mina kollegor sen på kvällen...

Jag minns väldigt tydligt första sparken. Jag och Patrick hade fredagsmys och kollade på Armageddon när det ryckte till i magen. Som alla säger så vet man när det händer, främst för att man aldrig känt något liknande förr :)

Graviditeten del 1

Menar inte att den är så spännande att det behöver delas upp, utan jag vill få med allt.

Jag har aldrig velat ha barn och alltid varit en väldigt... Självcentrerad, människa. Jag trivs med mitt eller inget sällskap och jag har aldrig haft många vänner så att skaffa barn har aldrig varit något jag längtat efter.

Jag träffade Patrick i februari 2010 och vi har två graviditeter bakom oss... Den första var ett enkelt beslut - abort. Jag brydde mig inte så mycket, det var en kirurgisk abort i vecka 10+ någonting och jag har aldrig ångrat den eller grubblat över det beslutet.

Dagen innan julafton förra året började jag må illa och kräkas. Även om jag gjorde det "förra gången" också tänkte jag inte mer än att jaha då får vi ställa in julen i år då. Dagarna gick och jag kräktes mer och mer tills vi började erkänna för oss själva att jag nog var gravid. Det var på nyårsafton och jag minns ångesten jag började känna.

När jag pratade med min lillasyster om att jag "nog" vad gravid förstod jag hur mycket en till abort tog emot. Den känslan var grunden till att vi bestämde oss för att behålla. Sorgen att göra det igen snarare än att jag ville ha barn.

Minns så väl när vi satt i bilen utanför jobbet den morgonen. Jag kräktes hela tiden så Patrick skjutsade mig så jag slapp åka kommunalt. Klockan var knappt sju och vi hade köpt frukost på McDonalds som vi åt. Det var väldigt ljust ute, väldigt kallt... Jag sa att jag inte klarar en till abort och i nästa andetag var det bestämt. Jag hade jävligt svårt att koncentrera mig på jobbet den dagen kan jag lova ;)

Komma på rubrik var typ anledningen till att jag slutade blogga

Är så himla sugen på att börja blogga igen så nu jäklar! Vill nog mest skriva om mitt liv i allmänhet bara, så då blir det mycket bebis och allmänt trams.

Kort om mig
- Jennie, 21 år och bor i Stockholm
- min son Isak föddes den 4e augusti i år
- mammaledig för tillfället, men jobbar annars inom äldrevården (sen studenten -11)
- har ett alldeles för stort spelintresse men förhoppningsvis växte jag upp något med Isak...
- dålig, mörk humor och väldigt feministisk

Vill bearbeta mitt liv som mamma en aning så kommer börja med ett stort inlägg om graviditeten. Sen förlossningen. Sen första tiden... Ja, och så vidare tills vi är framme till idag :)