När Isak föddes vägde han så lite att vi på en gång fick ge ersättning var tredje timme, vilket i sin tur drabbade amningen. Första veckan var jättejobbig på grund av det; ingen fick någon sömn, Isak åt inte mer än det han hade i koppen och jag var helt förbi av trötthet. Jag bestämde efter någon vecka att vi s k i t e r i ersättningen. Dock hade amningen tagit mycket stryk av koppen så vi köpte en amningsnapp som Isak tyckte gjorde allting mycket enklare. Tyvärr svalde han väldigt mycket luft med den vilket resulterade i magknip, så efter ytterligare ett par veckor fick jag kasta även den idén i soporna.
Amning gör väldigt ont i början, den hjälper livmodern att dra ihop sig och det känns som väldigt stark mensvärk, men framför allt gör det självklart ont på brösten! Så att "börja om" igen (nappen tog bort smärtan nästan helt) var lagom frustrerande. Jag tror att det tog alltså upp till två månader från födseln att lära mig och Isak hur vi skulle amma, det är så mycket mer än man tror kring amning!
I och med att det var så stressigt kring amningen fick jag ren ångest den första månaden varje gång det skulle göras. Jag satt flera gånger om dagen och bara grät vid amningen, och jag kunde bli helt apatisk när Isak grät. Helt avtrubbad bara för att jag fick sådan ångest av att veta att det var dags igen, men eftersom jag tyckte ersättningen var så krånglig och jag visste att jag skulle bli själv med allt jobb tänkte jag att det trots allt var enklare att göra det så smidigt som möjligt för mig. För är det en sak amning är så är det smidigt.
När amningen väl satt var det helt okej, smidigt ja men väldigt långtråkigt och framför allt tjatigt hehe. Man känner sig fruktansvärt osexig och det är svårt i början att (våga) ta sig hemifrån. Men ja, i ett par veckor var den underbar. Nu för tiden är jag så less och trött på amning, att vara den enda som kan göra det och att inte ens kunna ha sina vanliga kläder. Jag l ä n g t a r tills Isak äter vanlig mat så jag slipper detta elände haha.
