Bb och första tiden

Tiden på bb var extremt jobbig. Både jag och Patrick var lagom chockade så när vi lämnades där någon timme eller två efter förlossningen visste vi inte vad vi skulle göra med Isak. Vi hade dock ett enormt rum med vacker utsikt mot Stockholm och vädret var fantastiskt... Om man vill se på det så.

Ganska omgående fick vi veta att Isak skulle få ersättning var tredje timme via kopp för att han var så liten. Det var väldigt jobbigt eftersom amningen kommit igång redan, för Isak blev väldigt förvirrad av växlingen mellan bröst och kopp. Koppen gav ju mat direkt så han började krångla med amningen bara efter ett par gånger med koppen.

Första natten var hemsk. Jag hade så ont överallt och jag vågade inte göra någonting med Isak så jag la honom längs grinden på den smala sjukhussängen, ordentligt inlindad och inmysad medan jag låg så långt bort jag kunde. Jag kunde inte sova alls och någons bebis skrek konstant, larmet hördes in i rummet, det var så jävla varmt, jag var så öm och rädd och... Ängslig verkligen. Allt var bara suddigt.

Vi var kvar till onsdagen. Då hade jag hunnit få sår av amningen som knappt var befintlig, ordentligt med info angående ersättningen, badundervisning... Juste! Vi klippte tungbandet på min lilla älskling också! Han sov och jag grät... Vad mer... Säkert massor men jag märker att jag glömt mycket redan.

Att få åka hem var underbart på ett sätt men väl där fortsatte problemet med koppen vs bröstet. Vi fick väcka stackaren var tredje timme och tvinga i honom mat han inte ville ha och ingen sov och ingen var glad. Amningen var åt helvete och ja... Jag minns helt ärligt inte mycket mer än att jag bestämde att vi skulle skita i koppen och ge oss Fan på amningen så att vi kunde få sova och så att Isak fick säga till istället. Vi lät det dock aldrig gå mer än fyra timmar emellan måltiderna.

Amningen gick väl sådär, tills vi läste om amningsnappen. Perfekt var den tills vi märkte att Isak svalde m a s s o r med luft med den. Så jag fick börja om igen med amningen och vid ungefär en månad satt den. Nu för tiden gör jag det bokstavligt talat i sömnen.

Efter kanske tre, fyra veckor började jag känna ren kärlek för min son. Tyvärr gick det inte fortare och det gör ont i mig av att minnas det, även om det känns som hundra år sedan...
     Idag är han självklart det viktigaste jag har, min största kärlek, mitt liv - mitt lilla hjärtegryn. Medan han ligger här och sover mot mig känner jag lyckan och meningen med livet. Min Isak.