Mat

Ligger bredvid min lilla kille och längtar till på måndag, då ska jag nämligen iväg till Ikea och handla en barnstol till Isak och börja med mat. Känns skumt att gå från en dag till en annan med helamningen men det ska bli riktigt roligt! Isak väger ju över sju kilo och är knappt fem månader så för det första är det ett för mig jobbigt tecken på hur tung amningen kommer att fortsätta vara, men även att Isak kanske är en väldigt matglad bebis. Vem vet!
     Vi hade problem med amningen och ersättningen i början, ett var något jag glömt att nämna här - nämligen att ersättningen gav Isak en jäkla magknip! Jag hoppas att det inte blir likadant nu med mat när det vore så skönt att trappa ner och sluta med amningen snart. Min barnmorska på bvc sa att gröt är en bra början men syrran med fyra barn sa morötter och andra rotfrukter har jag för mig så jag ska höra lite med henne igen innan jag börjar.

Annars då, Isak rullar för fullt från mage till rygg men inte tvärtom. Han är väldigt stabil i rygg och nacke och sitter helst hela tiden om han fick välja. Han skrattar, ler, pratar, tjuter och är verkligen m e d nu. Så otroligt mysigt att man får en sån kontakt! Ah, min lilla bebis... Juste, fötterna åker in i munnen och han känner igen folk ordentligt nu. Gullungen.

Amning

När Isak föddes vägde han så lite att vi på en gång fick ge ersättning var tredje timme, vilket i sin tur drabbade amningen. Första veckan var jättejobbig på grund av det; ingen fick någon sömn, Isak åt inte mer än det han hade i koppen och jag var helt förbi av trötthet. Jag bestämde efter någon vecka att vi s k i t e r i ersättningen. Dock hade amningen tagit mycket stryk av koppen så vi köpte en amningsnapp som Isak tyckte gjorde allting mycket enklare. Tyvärr svalde han väldigt mycket luft med den vilket resulterade i magknip, så efter ytterligare ett par veckor fick jag kasta även den idén i soporna.
     Amning gör väldigt ont i början, den hjälper livmodern att dra ihop sig och det känns som väldigt stark mensvärk, men framför allt gör det självklart ont på brösten! Så att "börja om" igen (nappen tog bort smärtan nästan helt) var lagom frustrerande. Jag tror att det tog alltså upp till två månader från födseln att lära mig och Isak hur vi skulle amma, det är så mycket mer än man tror kring amning!

I och med att det var så stressigt kring amningen fick jag ren ångest den första månaden varje gång det skulle göras. Jag satt flera gånger om dagen och bara grät vid amningen, och jag kunde bli helt apatisk när Isak grät. Helt avtrubbad bara för att jag fick sådan ångest av att veta att det var dags igen, men eftersom jag tyckte ersättningen var så krånglig och jag visste att jag skulle bli själv med allt jobb tänkte jag att det trots allt var enklare att göra det så smidigt som möjligt för mig. För är det en sak amning är så är det smidigt.
     När amningen väl satt var det helt okej, smidigt ja men väldigt långtråkigt och framför allt tjatigt hehe. Man känner sig fruktansvärt osexig och det är svårt i början att (våga) ta sig hemifrån. Men ja, i ett par veckor var den underbar. Nu för tiden är jag så less och trött på amning, att vara den enda som kan göra det och att inte ens kunna ha sina vanliga kläder. Jag l ä n g t a r tills Isak äter vanlig mat så jag slipper detta elände haha.

Bb och första tiden

Tiden på bb var extremt jobbig. Både jag och Patrick var lagom chockade så när vi lämnades där någon timme eller två efter förlossningen visste vi inte vad vi skulle göra med Isak. Vi hade dock ett enormt rum med vacker utsikt mot Stockholm och vädret var fantastiskt... Om man vill se på det så.

Ganska omgående fick vi veta att Isak skulle få ersättning var tredje timme via kopp för att han var så liten. Det var väldigt jobbigt eftersom amningen kommit igång redan, för Isak blev väldigt förvirrad av växlingen mellan bröst och kopp. Koppen gav ju mat direkt så han började krångla med amningen bara efter ett par gånger med koppen.

Första natten var hemsk. Jag hade så ont överallt och jag vågade inte göra någonting med Isak så jag la honom längs grinden på den smala sjukhussängen, ordentligt inlindad och inmysad medan jag låg så långt bort jag kunde. Jag kunde inte sova alls och någons bebis skrek konstant, larmet hördes in i rummet, det var så jävla varmt, jag var så öm och rädd och... Ängslig verkligen. Allt var bara suddigt.

Vi var kvar till onsdagen. Då hade jag hunnit få sår av amningen som knappt var befintlig, ordentligt med info angående ersättningen, badundervisning... Juste! Vi klippte tungbandet på min lilla älskling också! Han sov och jag grät... Vad mer... Säkert massor men jag märker att jag glömt mycket redan.

Att få åka hem var underbart på ett sätt men väl där fortsatte problemet med koppen vs bröstet. Vi fick väcka stackaren var tredje timme och tvinga i honom mat han inte ville ha och ingen sov och ingen var glad. Amningen var åt helvete och ja... Jag minns helt ärligt inte mycket mer än att jag bestämde att vi skulle skita i koppen och ge oss Fan på amningen så att vi kunde få sova och så att Isak fick säga till istället. Vi lät det dock aldrig gå mer än fyra timmar emellan måltiderna.

Amningen gick väl sådär, tills vi läste om amningsnappen. Perfekt var den tills vi märkte att Isak svalde m a s s o r med luft med den. Så jag fick börja om igen med amningen och vid ungefär en månad satt den. Nu för tiden gör jag det bokstavligt talat i sömnen.

Efter kanske tre, fyra veckor började jag känna ren kärlek för min son. Tyvärr gick det inte fortare och det gör ont i mig av att minnas det, även om det känns som hundra år sedan...
     Idag är han självklart det viktigaste jag har, min största kärlek, mitt liv - mitt lilla hjärtegryn. Medan han ligger här och sover mot mig känner jag lyckan och meningen med livet. Min Isak.