Graviditeten del 2

Våra familjer var faktiskt väldigt glada över graviditeten, jag vet inte varför men det förvånade mig. Mina systrar blev så glada också, min äldsta syster hade tre barn redan och (som jag har märkt att man blir när man själv har barn) blev överlycklig.

Som mycket annat dock, kantades min graviditet av ångest deluxe och jag vågade inte berätta för fler. Min mamma fick tillåtelse att försiktigt berätta efter inskrivningen för släktingar minns jag, men sen ville jag vänta tills rutinultraljudet.

Tiden fram till ultraljudet var en evighet och jag fortsatte må illa och kräkas. I vecka 15 hade jag gått ner nästan fem kilo och jag fick inte ens behålla vatten, så jag vart inlagd på Danderyd med dropp. Fick med mig ett par mediciner som lindrade illamåendet ordentligt fram till att det försvann helt i vecka 22. Jag mådde så otroligt dåligt under den här tiden att min chef hade ett privat samtal med mig om mitt liv. Hon trodde typ att hela min familj fått cancer igår så hon var väldigt lättad när jag "bara" var gravid.

Den artonde mars var det ä n t l i g e n dags för ultraljud. Jag minns att jag redan fått en liten bula på magen och jag skämdes för att det var så tidigt i graviditeten... Allting såg jättebra ut, det låg - mot allas förväntan - en liten kille där inne som var frisk och ivrig. Inga tårar här inte, men jäkligt coolt var det. Sprang runt som en annan idiot och visade bilder för mina kollegor sen på kvällen...

Jag minns väldigt tydligt första sparken. Jag och Patrick hade fredagsmys och kollade på Armageddon när det ryckte till i magen. Som alla säger så vet man när det händer, främst för att man aldrig känt något liknande förr :)