Ååååh, förlossningen... Den var enklare än graviditeten. Den gick så bra att jag är livrädd för att göra det igen. If that makes sense...
Jag skulle ju bli igångsatt helt från start så det var ingen brådska med att ge mig ett eget rum. Helt ärligt gjorde det mig ingenting faktiskt. Jag blev inskriven 10.29 lördagen den 3e August i vecka 38+2 och strax innan tolv fick jag den första tabletten av högst åtta.
Cytotec. Såhär i efterhand förstår jag den hysteriska tjejen i sängen bredvid mig som ville skrämma upp mig med all fakta hon och hennes kille minsann hade om den här tabletten. Cytotec... Tur hade jag!
Där och då, i alla fall, rann det bara av mig för jag var lugn för första gången på nästan nio månader. Jag var ju på sjukhuset, nu behövde jag ju inte oroa mig längre. Jag var på gott humör, minglade med barnmorskorna och andra mammor som var inlagda av olika anledningar, årets varmaste och finaste dag... Jag var lugn och nöjd helt enkelt!
Som jag
tidigare skrivit skulle jag få en tidig epidural, redan vid halv tre sattes den fast det inte hade hänt något spännande. Hade starkare sammandragningar men de hade jag haft sen vecka 23 ungefär. Så epiduralen sattes i lugn och ro, Patrick var tillbaka då så klart också. Vi hade med oss en dator som vi kollade Viaplay på tills vi fick ett eget rum vid sextiden ungefär. Rummet var fint och stort med en fin och bekväm fåtölj för Patrick.
Jag kommer ihåg att första riktiga värken kom vid åtta, medan jag pratade i telefon med min lillasyster. Varken rejäl eller smärtsam men de hade definitivt ändrat karaktär.
Haha okej, HÄR är sista magbilden...
Vid halv elva kom värkarna ganska regelbundet så jag larmade för att fråga hur tidigt en "tidig" epidural var. Det var viktigt för mig, eftersom det var viktigt för mitt hjärta, så klart, men barnmorskan påpekade att jag var långt ifrån förlossningen och att det minsann fanns de kvinnor med värre smärta när de kom in. Jag blev faktiskt väldigt irriterad på hela situationen för att, för det första vet hon inte hur ont jag har. Och för det andra sa jag inte ens att jag ville ha den på grund av smärtan utan för att mitt hjärta skulle kunna jobba så lugnt som möjligt så länge som möjligt. Hon lämnade rummet lagom surig för att fråga överläkaren om råd och kom tillbaka med ett stort leende och meddelade att narkosen var på väg. Och Gud, vad lik Meryl Streep jag var också!... Hon fick nog en rejäl avhyvling eller så sa läkaren bara att ge mig det jag ville så de kunde få lugn och ro hehe.
Jag fick den första riktiga dosen av epiduralen vid tolv och den var ju skön kan jag lätt konstatera. Inte alls nödvändig egentligen, men lugnande för mig som visste att då var den ju faktiskt given t i d i g t.
Vid två fick jag nästa dos och en gyn-undersökning. Den visade att jag var 0,5 centimeter öppen... Vilken buzz killer. In med en ballong för att öppna upp mig och sen gå och lägga mig igen. Barnmorskan väckte mig vid fyra för att få mig på toaletten där ballongen också ploppade ur, detta betydde att jag var fyra centimeter öppen. Vid det här laget hade värkarna ökat rejält och jag fick en till dos för att somna om.
Nästa gång jag vaknade var vid sju av kraftiga värkar. Jag var fortfarande bara fyra centimeter öppen men jag kräktes av en värk. Beställde in lite vaniljyoghurt till frukost medan jag fick hjälp på toan. Frukosten kräktes jag upp och blev då introducerad för lustgasen. Jag väckte Patrick som fick stå och massera mig länge medan jag vandrade runt och gnällde över att lustgasen inte fungerade alls. Patrick larmade för att fråga om man kunde höja dosen, för den var tydligen bara inställd på 20 procent gas och 80 procent luft. Inte konstigt att jag inte kände av den med andra ord. Den här barnmorskan var ännu charmigare än den förra och frågade spydigt "hade inte du epidural?". Gasen dubblades i alla fall men då mådde jag bara illa och blev yr så jag sket i den och använde gåbordet ett bra tag med hjälp av Patrick.
Halv nio var värkarna så kraftiga och täta (vi var ju vana vid ctg-apparaten så Patrick läste enkelt av den trodde vi) att jag sa att han borde passa på att gå på toaletten, men då fick han larma så jag slapp vara själv. In kommer världens snällaste barnmorska som snabbt kollar styrkan på värkarna innan hon artigt säger:
- Okej, jamen om du lägger dig på sängen då och så när du känner att du måste trycka på - tryck på! Jag minns hur irriterad jag blev för jag hade kämpat med att stå upp så länge att jag inte ville krångla mig tillbaka till sängen, men det gjorde jag ju så klart. Min nästa tanke var "jag kan ju inte trycka på, jag är ju bara fyra centimeter öppen?!" men ja det gjorde jag ju också så klart hehe.
Det tog ett par krystningar innan jag kopplade att jag faktiskt k r y s t a d e. Jag fick panik mitt i allt och frågade hysteriskt vart Patrick var. Hon svarade att han kommer snart, men då blev jag irriterad i g e n för det kunde ju inte hon veta! Han kunde lika väl sitta på toan och ta sig en lång vilopaus eller ringa någon haha.
Strax efteråt bara kommer Patrick in medan jag står lutad mot huvudändan av sängen och krystar för fullt. Det måste ha varit en syn det... Han sprang fram och ställde sig vid mig och där fick han stå haha.
Mitt i allt påpekade jag hur rädd jag var för sugklocka men jag kommer ihåg att hon sa att det kommer inte behövas för han var så långt nere redan. Sen kommer jag ihåg att de tjatade om ifall Patrick ville komma ner och kolla eller om jag ville känna huvudet - vilket jag gjorde lite halvt förvirrat, halvt utmattat. Kommer aldrig glömma den känslan; kladdigt, mjukt, varmt, lite hår (på huvudet hahaha).
Tack vare att han redan låg så långt ner gick allting riktigt fort, jag började krysta kvart i nio och elva minuter över föddes Isak. Han skrek direkt så jag kommer ihåg hur jag rullade över på rygg (från vänster sida) och bara andades ut. Nästa känsla var inte så trevlig för navelsträngen var så kort att det verkligen kändes när de försökte få upp honom på mitt bröst. Men han fick alltså ligga långt ner på magen tills de klippte den.
Av någon anledning vart jag riktigt chockad över känslan av Isak. Jag blev förvånad över hur varm och blöt han var, han slutade skrika snabbt och verkligen sökte sig till... Maten. Och nu när jag skriver om det kommer jag ihåg att jag inte hade det minsta ont vid det här laget. Så jävla coolt att kroppen bara glömmer! Däremot skulle de sy och det kändes ju, det sved och stack och drog men det gick rätt så fort tror jag. Sen vägde och mätte de min lilla bebis, 2285 gram och 45 centimeter. Lilla älsklingen... Jag fick tillbaka honom så han kunde äta lite mer men jag ville verkligen att Patrick skulle hålla honom. Det kändes viktigt för mig att han skulle bära honom så fort som möjligt så han kunde få någon "kontakt" med Isak. Det låter alldeles knäppt nu, men då kändes det väldigt viktigt.
Jag gick på toaletten så fort jag kunde, det gjorde så ont överallt och tryckte neråt och sved... Alltså fy fan för toabesök efter förlossning. Det kom ut en hel del tyckte jag men de tappade mig ändå på ett par hundra milliliter. Jag kunde stå väldigt snabbt själv och var väldigt
väldigt förlamad av adrenalin.
Sen kom f r u k o s t e n... Det godaste jag någonsin ätit.
Vi var kvar bara någon timme eller två tror jag innan vi fick komma upp till BB. I den där jäkla rullstolen... Herregud så larvigt det kändes men det var nog nödvändigt.
Att föda Isak var verkligen det häftigaste jag gjort, vilken jävla upplevelse! Kroppen är så himla mäktig verkligen och jag längtar lite smått efter att få göra det igen, även om jag nu bara vill fokusera på Isak. Mitt älskade hjärta.
Det tog ett tag för mig att känna ren kärlek för honom om jag ska vara ärlig. Tills han inte längre var bara ett "jobb", utan tills man verkligen älskade honom. Tiden på BB var jobbig, psykiskt och fysiskt. Vi fick baby blues både jag och Patrick när vi kom på att våra liv verkligen var förändrade. Det kom som en chock faktiskt första eller andra kvällen. Jag får ångest när jag tänker på det för det är så självklart idag, jag önskar att man kunde göra om den första tiden men ja. Det är som det är, jag har a l l t i d gjort allt för Isak och jag kommer alltid göra det. Den första tiden är passerad för längesen och nu kan jag inte göra något åt det. Men jag önskar att jag kunde det... Mitt hjärta...
Första bilden på honom, förutom när han är
blåvit och kladdig men ni
slipper se dem.
Så jääävla liten! Kolla huvudet i jämförelse med min arm!